KOMMENTARER TILL HÄNDELSER I VECKAN SOM GÅTT

Jag deltog i Svenska kvinnoförbundets olika lokalavdelningars valmöten med politiskdebatt måndag, tisdag och onsdag. Det är alltid lika roligt att träffa mänskor och diskutera om sådant som är viktigt just för dem. De ämnen som i alla diskussioner lyfts upp är frågor kring åldrings- och hälsovårdsfrågor, hur få svenskspråkig personal, hur vi skall kunna leva på svenska i framtiden och funderingar kring den kommunala service och strukturreformen.
Det visar att de här frågorna är viktiga och att många är beredda att prioritera dem.

Jag anser att det är av avgörande betydelse att lönerna för de anställda inom vård och omsorg höjs ordentligt. Det är skenheligt att säga att vården och personalen är viktig samtidigt som man signalerar att arbetet inte uppskattas i en högre lön. Personalen utgör den viktigaste garantin för kvaliteten inom vården, omsorgen och skolan!

De flesta tycker också som jag att det är en skam att det finns fattiga i Finland. Så får det inte vara. Många ser orsakerna till fattigdomen i att politiken allt mer styrs av den starkas rätt och en acceptans av större inkomstskillnader bland beslutsfattare. Helt tydligt tycker människor inte att det är rätt!

Rädslan för att den svenska servicen ytterligare skall försämras i stora enheter är påtaglig. Liksom också misstankarna om att stora enheter varken blir billigare, effektivare eller bättre svara på invånarnas behov. Vi känner oss hotade av en förändring vi inte tror på.

Den svenska glesbygden diskuteras också. Antingen i termer av t.ex. små skolor som dras in eller skärgård eller som ett storstadsproblem där den finlandssvenska befolkningen inte känner varandra och därför tappar sina sociala och kulturella rötter.

Den nya Lagen om Barnskydd har godkänts i riksdagen. Den innehåller mycket bra. Kravet på en snabb situationsutredning inom 30 dagar från att en barnskyddsanmälan inkommit, förflyttandet av beslutanderätten i fall av tvångsomhändertaganden till förvaltningsdomstolarna, krav på satsningar på öppenvårds stödformer och så vidare. Jag känner dock en stor oro för hur lagen skall fungera i praktiken! Det kräver stora satsningar på flera socialarbetare i kommunerna, på nya öppenvårdformer och nya yrkesgrupper inom barnskyddet. Finns pengarna och finns viljan i kommunerna att satsa på dessa nödvändiga förbättringar? Ges förvaltningsdomstolarna tillräckligt med resurser och specialiserad personal för att tillräckligt snabbt och rättvist kunna fälla avgöranden som har en avgörande betydelse för barns liv? Redan i riksdagsbehandlingen var bedömningen att lagen inte kommer att fungera p.g.a. brist på resurser. Varför stiftar man en bra lag om viljan till att få den att fungera inte finns?!

Jag hade glädjen att delta rundabordsdiskussionen om svenska språkets ställning på torsdag. Det mest positiva i den diskussionen var att alla närvarande var eniga om att svenskan skall vara obligatorisk i grundskolan och att man skal sträva till att tidigarelägga undervisningen. Barnen är mottagligare för att lära sig språk och att forma positiva attityder till svenskan när de inte är oppositionella tonåringar.
Alla var också eniga om att vi måste betala kännbara språktillägg åt personalen för praktisk språkanvändning i klientarbete. Nu gäller det att realisera det!
När jag gick från riksdagshuset efter diskussionen kändes det sällsynt rätt att höra till Svenska folkpartiet!