Tryggar vi välfärdspolitiken i Kssr-processen?

Socialpolitik eller välfärdspolitik har till uppgift att dels minska behovet av tjänster och samtidigt garantera vård och omsorg för dem som behöver det. Den här paradoxen gör att socialpolitiken i kommunen måste ses ur båda synvinklar för att vara effektiv och satsa resurserna där de behövs, dvs. både att producera tjänster och att se till de preventiva arbetet som minskar behovet av tjänster.

Den kommunala service- och strukturreformen (Kssr) startades för att garantera hälso- och socialvården för kommunernas invånare. Í kommunerna har man efter en ganska lång och inte alltid så lätt process mer och mer sett välfärden som en fråga som berör alla sektorer i kommunen, inte bara social- och hälsovård. Hur vi planerar vägar och bostadsområden, hur vi garanterar tillgång till bibliotek och kultur, idrott och fritidssysselsättning och mycket annat påverkar vårt välmående. Om man i kommunerna går in för att ensidigt garantera sjuk- och hälsovården och dess strukturer i större enheter och nya överkommunala organ finns en stor risk i att kommunerna glömmer det här helhetstänkande kring välfärden. Det finns risk att ingen tar ansvar för välfärdshelheten eller för det preventiva arbetet för att vi inte skall behöva vård. Det finns en risk att invånarnas välfärd igen medikaliseras. Det är en utveckling som med säkerhet blir dyrare i längden och inte leder till önskat resultat, dvs. att vi mänskor mår bättre och har mindre behov av service och vård. Kommer vi att inse hur mycket som kan sparas på långsikt genom satsningar på preventivt arbete?
Kommer man i förändringarna ihåg små specialgruppers behov av omsorg eller försvinner de i de stora maskinerierna?

Ansvaret för invånarnas välmående måste finnas i kommunen oberoende av servicestrukturer. Ansvaret för att alla som behöver vård och omsorg finns också i kommunen. Det är ett ansvar vi politiker måste inse att vi har och inte stirra oss blinda på förändrade strukturer och tjänsteproduktion.